Kämpenberg om skolavslutningar och svarta vinbär

bild (4)

Det är skolavslutning. Min 17:e tror jag, om man räknar mina egna och min äldste sons. Den senare går ut fyran och det bjuds på stor show inne på Conventum Congress. Jag minns min egen avslutning i fyran, som om det var igår. Eller nej – det gör jag inte. Inte ett spår faktiskt. Men troligtvis sjöng vi Idas sommarvisa och Nationalsången, antingen i klassrummet, eller i Rätans kyrka. Så mycket mer var det nog inte.

Inne på ett fullsatt konserthus inleds showen med ”Strövtåg i sommarhagen”, komponerad av Wilhelm Pettersson-Berger. Idas Sommarvisa och Nationalsången, framförs såklart, av lätt nervösa barnstämmor. Uppmickat, ljussatt och välproducerat uppträder framtidens artister med alster som ”Sverige”, av Kent och ”Strövtåg i hembygden”, av Fröding men känd i nutid via Mando Diao.

Det är märkligt hur ett skolavslutningsprogram, innehållandes musik utan någon uppenbar koppling, kan utgöra en röd tråd och trigga minnen och känslor för den som letar mening.

Under hela min uppväxt var den svenska flaggan lika självklar på skolavslutningar som Idas sommarvisa, blomsterkransar och skrikande småsyskon. Numera reagerar jag lite när flaggan bärs in på scenen och tänker något i stil med – Jaha, nu kommer någon säkert tycka att det där inte är PK. Förnationalistiskt och opassande. Exkluderande. Så tänkte jag inte när jag var liten. På gott och på ont.

Men när vi alla står upp och sjunger Nationalsången, osäkra på texten, trots att den projiceras på en stor bild framför oss, så kan jag inte undgå att undra hur nationalistisk den – och vi -verkligen är. ”Jag vill leva, jag vill dö i Norden”. Norden. Inte Sverige, men så otroligt svenskt. Lite sådär lagom fegnationalistiskt, utan att stöta sig med någon.

Hoppet till Kents egen nationalhymn, Sverige, är inte längre än över Svartåns vatten. Sentimentalpop, med ironiska förtecken. Så ironisk att den driver med själva ironin, den eviga sillen och den svenska tigern – en tiger som skäms. Ironin gör det svårt att veta om Jocke Berg menar att alla verkligen ÄR välkomna hit, vem man än är och vart man än är. Det är däremot glasklart att ingen fångar Sverige och svenskheten som Jocke Berg. På gott och på ont.

Kanske är det stunden som gör mig känslig och sentimental. Kanske beror det på att låtarna kastar mig tillbaks till händelser i livet som betytt mycket. Texter som jag gjort till mina egna. Kanske är det för att det börjar med minnen från mina hemtrakter på Frösön, i Jämtland, när Wilhelm Petterson – Berger inleder det hela. Minnen som skapar en känsla som sen blir svår att ta sig ur och som späds på av de andra låtarna.

Oavsett varför, så kan jag inte hjälpa att det stockar sig i halsen och något brännande tränger sig på bakom mina ögon när Strövtåg i hembygdens sjungs av den unga flickan nere på scenen. Jag är tacksam för att jag kom ensam och att jag sitter så att jag kan titta bort, utan att någon ser mig. Det blir bara för mycket med textraden om den dödssjuke fadern, som Fröding skrev om. Gustaf Frödings far dog när familjen bodde i Kristinehamn och det hände sig så att en närståendes far gick bort i veckan. Båda från Kristinehamn. Jag kan inte hjälpa att se kopplingen. Jag kan inte hjälpa att känna sorgen.

Det är snart tolv år sedan jag träffade min egen far. Undrar om han tänker på sina barns skolavslutningar ibland, eller funderar på hur hans barnbarn har det på sina. Vilka minnen vaknar i hans inre när han besöker Peterson-Bergers bevarade hem, Sommarhagen, på Frösön?

Undrar om han kommer ihåg vad jag önskade mig, för att fira sommarlovets första dag. Min son ville gå till Café Java och äta en chokladboll. Han ville inte vara med sin kompis, som ringde mitt i fikat, eftersom han ville vara med mig. Så blev det; chokladboll på Java och tid med farsan.

Väl hemma, blev det uppenbart att det var dags att skörda svarta vinbär (jo, det är sant) – ett välkommet tidsfördriv i solen.

Kapris på svarta vinbärskart.

Nej, bären är inte mogna än, men om bara en vecka är de nog ändå för mogna för att göra kapris på. Kapris är egentligen en egen växt, så det är väl inte helt korrekt att kalla detta för kapris – men det beskriver ganska väl slutresultatet. Dessutom blir det en svensk och till och med lokalproducerad variant. Det går bra att göra detta med omogna fläderbär också, säkert med krusbär och annat med – testa, vettja!

Omogna, gröna svarta vinbär, utan stjälk 3 dl

Grovsalt, utan jod, 1,5-2 dl (så att det täcker)

En god vinäger, tex äppelcider – så att det täcker bären

Eventuellt färsk timjan och lagerblad

Skölj och rensa bären, varva dem i en glasburk med grovsalt. Låt detta stå i 5-7 dagar, i rumstemperatur. Här kan du avsluta receptet, om du vill, speciellt om du lägger ned timjan och lagerblad redan från början – då får du helt enkelt salt ”kapris”.

Men vill du lägga in bären i vinäger, så plockar du ur bären ur saltet och slår av det mesta av saltet (saltet kan du spara och torka igen – då får det en ny spännande smak att krydda texviltkött med, eller varför inte grava laxen i?)

Sedan slänger du ned timjan och lagerblad glasburken med bären och täcker med vinäger – om en vecka är de klara!