Aimé Nicolas Morot var en framgångsrik fransk målare, som levde mellan 1850 och 1913. Hans verk var realistiska och föreställde ofta historiska händelser. Att dokumentera slag i krig var ganska vanligt för den stora skaran som ägnade sig åt akademisk konst. Morot blev således, under en tid, anställd för att dokumentera kavalleriet med dess hästar och ryttare. Han gjorde det mycket framgångsrikt, bland annat med hjälp av en speciell manick som han själv konstruerat. En slags direktkamera, som istället för att ta bilder som sedan framkallades, gav användaren en ögonblicksbild direkt i hjärnan. En enkel låda som hade ett lock som snabbt kunde stängas. Denna sattes framför ögonen och när locket slog igen hade man en bild av det sista man såg på hornhinnan – till exempel en häst i rörelse.
Morots verk skapades ofta i Nordafrika, Indien och Syrien, där han befann sig på grund av sitt stora intresse för jakt. Han försökte förgäves få tillstånd, i flera länder, att bland annat fälla ett lejon. Tillslut lyckades han dock med bedriften i Franska Sudan, år 1900.
Jag vet inte vad som drev Morot, varken i hans önskan om att döda ett lejon eller i hans skapande. Jag vet lika lite om vad som drev en mer aktuell tandläkare till att döda alla de utrotningshotade djur, däribland ett lejon vid namn Cecil, som han gjort.
Vad var deras morot?
Att just moroten populärt används för att beskriva den belöningsmodell som framförallt finns i det limbiska nervsystemet i våra hjärnor, kan te sig lite märkligt. Speciellt när det finns kakor.
Kakor, alkohol och pizza triggar ju som alla vet belöningssystemet långt mer effektivt än en morot. Åtminstone för människor – en åsna däremot…
”We shall continue to operate on the Italian donkey at both ends, with a carrot and with a stick.”
Winston Churchills uttalande på en presskonferens 1943, anges ibland vara ursprunget för uppkomsten av moroten som symbol för den ultimata belöningen, även om talesättet fanns långt tidigare. Att, som Bamse, hänga en morot framför åsnan och därmed få den att röra sig framåt, är dock tämligen verkningslöst. Lika verkningslöst som att äta morot för att få bättre syn. Även här har Churchill ett finger med i spelet, då moroten fungerade som en rökridå för att dölja det verkliga skälet till varför det brittiska flygvapnet plötsligt börjat skjuta ned så många fler tyska bombplan.
Det var inte en morotsrik kost som låg bakom det plötsligt förbättrade mörkerseendet hos piloterna, åtminstone inte lika mycket som det var radarn.
Piskan däremot, som också den kan driva en människa, fick dock både det tyska flygvapnet och nyss nämnda tandläkare smaka på.
Det är fortfarande gallringstider, men det börjar bli mer och mer likt skörd för varje vecka som går. Odlingen i Hjulåsen gav utdelning i form av en liten hög var, här i veckan. Det var mestadels utgallrade, små morötter, lite potatis, en vitlök från förra året (så fin!) och vitlöksblast. Att man kan äta blasten på morötterna vet många, men absolut inte alla. Att göra pesto på densamma är heller inget ovanligt och det finns en uppsjö av poster på internet om just det – trots detta är det väldigt många som inte vet att det går att göra, så här är mitt bidrag. Det innehåller både själva moroten och blasten, dock ingen ost – så det är helt vegetariskt. Håll till godo:
Morotspesto
Morotsblast (repa av de finare bladen från den något grövre ”stammen”), 3 dl eller ca 30 g
Morötter, några små eller en hel stor
Pinjenötter, eller annan nöt, eller solrosfrön, 0,5 dl
Vitlöksblast, 2-3 dm, eller 0,5 vitlöksklyfta
Salt, gärna grovt havssalt, en nypa eller två
Rapsolja
Mortel (eller mixer)
Skär moroten i lite mindre bitar (skala om det behövs), mortlamed alla övriga ingredienser utom oljan. Saltet ska vara med från början, det hjälper till att sönderdela grönsakerna och dra ut vätska ur dem. När allt är mosat tillsätts oljan under omrörning till en lagom konsistens uppstår. Smaka av.
Vill man så kan man såklart mortla med lite lagrad hårdost, men det behövs inte.
Man kan såklart också köra allt i en snabbhack, men det blir en annan konsistens med mortel, dessutom är det en annan känsla….
