Örebro fyller 750 år! Festivalveckan var i full gång och artister från hela landet, av olika kändisgrader och varierande aktualitet gick på vatten och allsjöng i den efterlängtade sommarvärmen.
Under motordagen besökte jag centrum. Inte för att jag är särskilt intresserad av varken enduro eller stora maskiner. Mina små pojkar, däremot, visar oroande tendenser till normuppfyllande pojkaktighet när det kommer till motorfordon. Allt från containertömmande sopbilar och traktorer (det senare refererat till som “Tuckha”, under oproportionerligt upprepat engagemang), till motorcyklar och såklart bilar, stimulerar deras belöningscentra på ett hittills oöverträffat sätt.
Enligt mallen för dagens nervösa och mesiga föräldraskap, som jag läst om i varierande media, så späder jag självklart på deras beroende – de blir ju så glada, barnen.
När väl upphetsningen från högljudda crosscyklar i gassandesol och stillastående hetta, till slut tog ut sin rätt (några stora maskiner behövdes inte) och kidsen somnat, så kollade jag in de, enligt programmet utlovade, food-truckarna vid slottet.
Spännande anrättningar, med influenser från hela världen, presenterades i form av Street food, från fräcka truckar. Lokala kockar och producenter visade stolt upp sin kunskap och sina närproducerade skatter!
Eller inte.
Istället prånglar amerikanska glassjätten Ben & Jerrys kulglass med roliga namn ur en ombyggd skolbuss, hämtad direkt från Simpsons animerade värld. Den drypande doften av munkar och godisremmar blandas med gatukökets skämda stekos. Västerländsk thaimat och Seven-Eleven strör de sista små flingorna havssalt över denna inspirerande och hantverksmässiga mix av kulinariska guldkorn.
Den lokalproducerade maten, bönderna, odlarna, kockarna är lika närvarande som kärleken i en massproderade burgare från Sibylla. Eller ja, Sibyllaburgaren var väl förresten det enda närproducerade som serverades med sin fabrik i Sköllersta, men där någonstans slutar det.
Det är tråkigt och trist. Antagligen är ansvaret för hur den närproducerade maten skulle tagit större plats på Örebros största fest sen Freden i Örebro, år 1812 delat mellan arrangörer och den lokala matens företrädare. Oavsett hade den ramat in festivalveckan i skuggan av slottet på ett mycket passande sätt.
Tur är väl då att Robban och Davide arrangerar Wadköpings Matmarknad med just lokalt käk redan nu i helgen. Förvisso med viss hjälp av kommunen, med en nyligen insmugen Örebro750-logga, men troligen med mycket färre kommunalråd och styrelseledamöter involverade. Det väger upp en del. Men det gör inte matmissen på 750 års-jubileet mindre, snarare större.
Under tiden tröstar vi oss, jag och mina motorknarkande barn, med enkelt tillagade chips på alldeles väldigt lokalproducerad svartkål från Hjulåsen. Av den tjocka mittendelen på kålens blad gjorde jag syrad kål och även en kim-chi-liknande variant. Grönkålschips har jag gjort förut och det älskades av hela familjen, så även med dessa. Även den syrade kim-chi-varianten gick hem!
Svartkålschips
Svartkål, sköljd och rensad från den grova blasten 160 g
Rapsolja, ca 1-2 tsk
Salt, ca 1-2 tsk
Skölj kålen. Skär längs blasten i mitten av bladet på båda sidor (spara blasten). Dela sen bladen i lite mindre bitar. Torka bladen med en handduk. Lägg dem, oljan och saltet i en bunke. Massera runt en minut och lägg sedan ut bladen på en lätt smord plåt (eller smörpapper). Sätt ugnen på 150 grader, rosta kålen i ca 10 minuter, vänd då och då. Slå av ugnen och låt luckan vara lite öppen, låt kålen eftertorka tills ugnen har svalnat. Nu har du grymt knapriga och goda svartkålschips att äta som de är eller kombinera med annan mat. Mina små 2-åringar älskar dem!
Syrad svartkål
Den tjocka mittblasten från svartkålen, så mycket det blir över
Saltlag, 1-2 %-ig, på jodfritt salt och vatten, så mkt som behövs (går utmärkt att spara ett tag i en tät burk)
Eventuellt; koreansk chili, färsk ingefära, färsk vitlök, asiatisk fisksås, eller kanske mer svenskt; lagerblad och senapsfrön.
Hitta en vanlig glasburk med lock, gärna så liten som möjligt, så kålen är tätt packad. Se till att burken är ren. Jag skar blasten i 10 – cm långa stavar och ställde dem i en hög burk, men det gör du som du vill. Varva kål och kryddor och häll på saltlagen. Lagen ska täcka kålen och det är bra med 1- 2 cm kvar upp till locket från där saltlagen slutar. För att pressa ned kålen i vätskan kan man fylla en plastpåse med saltlag och knyta ihop till en boll som man pressar ned innan locket sätts på – hur mycket vätska du ska ha i påsen bestäms av utrymmet du ”vill bli av med” i burken, såklart.
Låt stå i rumstemperatur, mörkt, gärna på en tallrik. När det börjar pysa och bubbla, efter ett par dagar, så kan du antingen äta det, eller ställa burken i ca 16 grader (matkällare) i en månad till. Kålen blir mildare i smaken och får en angenämare konsistens än som rå.
