Endast via ett klubbslag i Riksdagen idag, ironiskt lett av talman Björn Söder (SD), bär vi härmed en kollektivt ansvar över beslutet att införa hårdare och mer restriktiva asylregler.
Ett beslut som drabbar redan hårt utsatta människor och familjer i krigshärjade områden. Ett beslut långt bortom allt vad Barnkonventionen förespråkar. Ett beslut bortom alla hänsyn, rapporter, varningar och vädjande från Rädda Barnen, Röda Korset och andra människorättsorganisationer. Organisationer vi politiker annars hyllar och håller så högt. Som Sveriges riksdag valt att bortse från idag. Ett tragiskt och ödesmättat beslut långt bortom all humanitet och solidaritet.
När Sverige idag, endast genom en sekunds avgörande klubbslag, effektivt stängt dörren som fristad för människor på flykt behöver vi mer än någonsin värna människors och framför allt barns livsvillkor. Det är dem vi svikit idag. Svikit dem för att det var viktigare för oss att tro att vi riskerar vårt lands välfärdssystem. När det istället handlar om att värna om människors liv.
Det känns tungt.
Vi har definitivt gått på myten om att “våra medborgare kommer att få det sämre” – om vi skyddar och tar emot fler behövande. Vi har gått på myten om att ” vi gör redan vårt bästa” eller myten om att “vi tar emot så många vi kan”.
Vi har anammat och införlivat rädslan att vi inte orkar eller förmår hjälpa fler. Att vi redan gör nog, trots att många fortfarande hamrar desperat på dörren och vill komma in. Vi har, genom beslutet idag, valt att ställa människor mot människor. Ställa barns liv, familjers framtid mot vår egen välfärd (som är i världsklass). Vi har genom beslutet idag stängt gränser istället för att öppna famnar.
Vi har anammat en föreställning om att vi ger mest och bäst skydd i närområdet, och gömmer oss samtidigt bakom ansvaret genom att skjuta över det på andra. Vi dövar våra samveten när vi stänger dörren. För egentligen, tror jag, orkar vi inte känna. Orkar inte se dem i ögonen. Dem som vi nu stänger ute.
Vi har idag definitivt svikit alla dem mest behövande genom att rösta ja till tillfälliga uppehållstillstånd och begränsade familjeåterföreningar (S, MP, M och SD).
Vi har också grymt svikit och sänkt våra huvuden gentemot de mest utsatta på flykt genom att lägga ner våra röster (KD, L). Endast C och V stod emot, de ska ha all eloge!
En sorgens dag. Framför allt för dem som nu drabbas och kommer att mista liv. För alla barn i världen som inte kommer att återförenas med sina föräldrar.
Endast genom ett klubbslag i riksdagen idag har Sverige blivit ett kallare land. Som beslutsmässigt och formellt och ironiskt nog endast krävde en uträckt arm. Inte en utsträckt arm i en välkomnande gest, utan i ett slutgiltigt hammarslag som stängde dörren för många till ett nytt liv, till en ny framtid, till skydd, till återförening. I samma stund hammaren landade på bordet.
För alla dem hundratusentals som berörs av beslutet räcker inte ett förlåt. För alla dem barn som nu berövas en framtid räcker inte ett förlåt.
Skam över beslutet. Och sorg för barnens skull
Marie Magnusson (KD)
Ordförande Förskolenämnden
